sitter i min ensamhet.

alltid ensamhet.

finns så mycket tid att tänka då.

man blir nästan galen.

idag gör det ont i bröstet.

det värker.

tårarna är nära idag!

mer nära idag än igår.

fan!

jag orkar inte.

jag vill inte mer!

jag orkar inte.

orkar inte känna så jävla mycket längre!
när tar det slut?

tar det någonsin slut?

tänker mycket på det som hände förra sommaren.

när min "vän" hoppade från ett räcke i slussen.

jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv.

jag skrek av panik.

skrek av rädsla.

ramlade ihop.

jag trodde jag hade förlorat "min bästa vän".

ambulansen.

polisbil.

ja herrejävlar.

det var full sjå där.

det är nog nått av de värsta jag någnosin varit med om. det hemsöker mig, nu ändå, över ett år sedan!

på samma gång är jag förbannad.

förbannad som fan!

hur fan kunde hon hoppa framför ögonen på mig?

hur fan kunde hon försöka ta sitt liv framför ögonen på mig?
Gör man så?
är det normalt beteende?
FAN alltså.

jag blir lack av att tänka på det.

arg, samtidigt som det gör så ont. kan ju inte vara arg, det är inte rätt det heller.

Vad fan är rätt i den här situationen egentligen?

fan.