nu är jag hemma.

allt är så mycket bättre!
jag mår bra.

jag vill leva.

jag älskar mitt liv och dom jag delar det med.

visst, det finns upp och nedförsbackar, men man får kämpa sig igenom dom jobbiga perioderna.

för dom kommer inte försvinna, men dom kommer bli färre och bättre.

det kommer bli bättre.

livet löser sig.

allt löser sig!

:)

hur mår ni?

annars idag ska jag inte göra så mycket.

ta det lugnt och bara njuta av att vara hemma!

underbart.

ha det vackert!

fred & kärlek.

em.

sitter kvar här på psyk.

vet inte när jag kommer hem.

får se.

kanske helgpermis?

kanske inte.

idag fortsatte jag iaf min adhd utredning.

intervjufrågor.

nästa vecka börjar testerna.

ska bli intressant.

får se om man har adhd eller inte.

vet många som inte tror att jag har det.

sen finns det dom som tror att jag har det.

men jag vet inte själv.

har ju svårt med vissa saker.

redan från barnsben.

men det löser sig.

det finns ju hjälp att få!
:)

Hur mår ni kära bloggläsare?

fred & kärlek.

em.

som igår fräter bilden av dig bakom mina ögonlock.

spelar ingen roll om jag blundar eller tittar.

bilden är lika klar.

vet inte hur jag ska få bort den.

ser dig ligga där i kapellet.

blek.

kall.

död.

jag ryser.

gåshud.

hur kommer jag över detta?

det har gått ett år nu.

mer.

men jag vet inte hur jag ska få bort bilden.

ångestbubblan spricker snart.

tårarna börjar rinna.

lyssnar på pelle låtar.

skönt att få gråta.

jag saknar så otroligt mycket.

vet snart inte vart jag ska vända mig.

att man kan sakna så mycket.

jag vet inte vad jag ska skriva nu.

skriver mer sen.

fred & kärlek.

em.

tankarna bara snurrar.

ser dig framför ögonen hela tiden.

tårarna bara rinner ner för mina kinder.

att en så fin människa som du var tvungen att lämna oss.

kaos.

vet inte vart jag ska vända mig.

vem förstår?
vem vill hjälpa?

vem kan hjälpa?

jag mår illa.

panik.

kaos.

panik.

hejdå.

ja, man kan ju lugnt säga att livet är en prövning.

såhär mycket som jag har gråtit de senaste fyra dagarna har jag nog inte gråtit på flera år.

allt bara kom över mig.

tårar

tårar

tårar.

bara en massa tårar.

jag är glad att jag har bexu.

min stjärna i mörkret.

vad skulle jag göra utan honom?

antagligen inte sitta här och skriva.

jag har det iaf bra där jag är nu.

jag får hjälp.

imorgon börjar jag min adhd utredning.

får se hur det går.

men det går nog bra!

annars mår jag väl inte så jävla bra..

önskar att jag slapp må såhär.

men min dag kommer väl den också.

eller?

ska det behöva vara såhär för resten av livet?

då säger jag tack och adjö på min 50 års dag.

bara så ni vet det såhär i förväg.

:)

har egentligen så jävla mycket att skriva, men jag håller mig för min familjs skull.

vill inte.

vi säger så.

fred & kärlek.

em.

vill jag egentligen leva?

nej.

jag vill inte leva.

men jag kan inte dö.

för då förstör jag för alla.

att man ska orka leva för andras skull.

det är sjukt.

hur länge till orkar man leva för andra?

jag orkar snart inte mer iaf.

glömde ta min medicin igår.

jag grät floder halva dagen.

kändes som livet bara rann ur mig.

jag orkar inte vara låtsas glad heller.

medicinerna är som en jävla täckmantel.

jag vill vara glad på riktigt.

men det går inte.

det är för mycket som har hänt i mitt liv.

varför kan inte jag få vara glad någon gång?

:(

hur mår ni då?

bättre än mig hoppas jag!

fred ut!

em.

tårarna bara rinner.

kan inte sluta.

huvudet bankar.

hjärtat värker.

tankarna gör ont.

känns som kroppen väger ett ton.

mer tårar, bara mer tårar hela tiden.

mår illa.

vill kräkas.

vill slå in pannbenet på mig själv.

jag vill INTE må såhär!!!

jag vill leva mitt liv,inte önska mig ifrån det.

fan.

fan.

fan.

vad gör man?

Jag funderar på att sluta min terapi.

jag mår bara dåligt av att gå där.

men jag vet inte.. det har ju hjälpt också liksom.

men jag känner att jag inte orkar pressen mer.

jag vet inget idag.

allt är som en stor bubbla bara!

jag vill spräcka den, men jag vågar inte.

allt känns så hopplöst och meningslöst.

jag vet inte längre vad jag ska ta mig till.

jag kan ju gärna inte bara ge upp.

då är ju allt slit i onödan?!

men bryr jag mig egentligen?
jag klarade mig utan mediciner och terapi förut.

även om det var på håret.

jag tror jag var 15 eller 16 första gången jag försökte ta livet av mig.

men nu då?

Vill jag verkligen dö?
nej.

jag vill leva, men med mindre sorg och deppighet.

kommer det någonsin ändras?

kommer saker och ting någonsin bli bättre?

ah. jag vet inte.

men nu orkar jag inte dela med mig mera.

fred & kärlek.

em.