ja, man kan ju lugnt säga att livet är en prövning.

såhär mycket som jag har gråtit de senaste fyra dagarna har jag nog inte gråtit på flera år.

allt bara kom över mig.

tårar

tårar

tårar.

bara en massa tårar.

jag är glad att jag har bexu.

min stjärna i mörkret.

vad skulle jag göra utan honom?

antagligen inte sitta här och skriva.

jag har det iaf bra där jag är nu.

jag får hjälp.

imorgon börjar jag min adhd utredning.

får se hur det går.

men det går nog bra!

annars mår jag väl inte så jävla bra..

önskar att jag slapp må såhär.

men min dag kommer väl den också.

eller?

ska det behöva vara såhär för resten av livet?

då säger jag tack och adjö på min 50 års dag.

bara så ni vet det såhär i förväg.

:)

har egentligen så jävla mycket att skriva, men jag håller mig för min familjs skull.

vill inte.

vi säger så.

fred & kärlek.

em.