dagarna går, men smärtan är densamma.

jag har blivt ombedd att skriva någonting om honom från en sida han hängde mycket på.

jag måste samla mina tankar och skriva någonting bra.

vill verkligen göra det för att hedra hans minne.

men sen kommer självförtroendet, är jag bra nog? kan jag?

JA, fucking JA, klart jag kan.

fuck you.

smärtan jag känner är obeskrivlig.

saknaden jag känner är också obeskrivlig.

nej fan.

jag orkar inte skriva mer nu.

jag är bara så jävla ledsen.

fred & kärlek.

em.