nu har allt kukat ur igen.

jag klarade de inte.

terapin var för itensiv-

både individuella och gruppen.

gräta på båda samtalen.

nu har vi gått in i en otroligt jobbig fas.

nu har vi kommit fram till när jag var riktigt liten.

vad som hände då.

viljet jövla trauma det egentligen är.

ibkand får jag för mig att inget har hänt.

att jag bara hittar på,

men mitt förnufft säger att så är det inte.

det har hänt och det ska bearbetas.

men jag tog mig ett rejält snedsteg idag.

ramlade över gränsen.

satte inte stopp i tid.

jävla skit.

jag brukar klara det, men inte denna gången.

det värsta är att jag vill mer.

mer mer mer.

måste berätta för bex.

fred & kärlek.

em.

just nu är vi ju inne i fas 2 i DBT.

Jobbigaste jag gjort fan!

tårarna rann.

berättade.

berättade allt denna gången.

jag skakade.

grät

. det varläskigt

men samtidigt rätt skönt

efter terapin till en polare, vi satt och pratade om allt och inget!
:)

kändes skönt efter så många tårar.

blev ett par när jag kom hem också!

men nu är det lgutn!

hejdå. vill inte prata mmer