Så jävla less på alla fördommar kring min sjukdom.

vissa förstår verkligen inte.

dom dömmer.

dom hatar.

dom kritiserar.

jag klarar faktiskt inte hur mycket som helst.

jag är människa precis som ni, bara det att jag har lite svårare med mellanmänskliga kontakter, emotionella problem osv.

men jag är ändå som ni.

även fast mina känslor är mer intensiva.

fan.

jag orkar snart inte mer.

ska ringa mobila psykiatrin ikväll.

se vad dom kan göra.

kanske kan någon komma hit med lugnande.

får se.

oxascand hjälper ju inte.

fick stesolid när jag låg inne..

den funkade!

men den lär jag inte få.

så lika bra att släppa den tanken direkt.

nu vet jag inte vad jag ska skriva mer.

mår för skit.

bajs.

jag ska vara bäst idag!

det bara är så.

snart hälsa på saila.

fred & kärlek.

det gör ont. smärtar i bröstet.

ska jag ringa mobila  psykiatrin och be om lugnande?

jag vågar inte.

dom tar mig ändå inte på allvar.

men om jag säger vad jag gjort så kanske?

då vill dom säkert lägga in mig.

det vill jag inte.

men det vore skönt.

men ett snedsteg ska inte behöva leda till inläggning.

inte då!

lugnande och lite sömn gör nog gott.

men fuck.

jag lär inte få nått lugnande.

oxascand hjälper inte.

och stesolid fick jag bara när jag låg inne.

jag är tydligen för ung för stess.

fuck dom!

det enda som hjälper ju!

fan fan fan.

vad ska man ta sig till?

Titta, jag skriver ännu ett inlägg som är öppet för beskådning.

inget har ghänt ännu.

ingen har dömt mig.

men det kommer väl.

snart kommer väl skiten.

jag klarar det.

folk vet skit!

nu ska jag göra nått vettigt, som typ..

lägga mig i sängen.

eller nått sånt.

hejpa!

varför får man inte prata om sin psykiska ohälsa?

det går så bra att skriva att man har brytit benet, men när man har brytit hjärnan så går det inte längre.

då ska man vara tyst.

tyst som en mus.

samma mående som igår.

inget förändras.

vill bara gråta.

saknar dharma som fan.

det som fick mig att bryta ihop igår på terapin.

panikångest.

tårar.

hulkningar.

fick iaf kramar och klappar på armen.

det värmde.

jag sa tack!

dom var så söta på gruppen.

jag älskar min grupp.

dom är bäst!

annars då?

ja. jag vet inte annars.

annars är allt bara uppochned.

jqg bara skriver och skriver.

skit och skit och skit.

idag blir det antagligen att hälsa på S på st. görans iaf.

blir nog bra.

fan. jag vill inte må såhär.

jag vill må som en gud.

som många andra.

känna lycka.

inte så jävla mycket sorg.

det river i hela mig.

vad ska jag ta mig till?

någon som har en mirakelkur?

benso får jag ju inte längre.

lergigan hjälper inte.

haldol hjälper inte.

flouxetin hjälper inte.

abilify hjälper inte.

fuck.

jag ger upp nu.

igen.

tja.

idag är jag less less less.

trött.

ångestladdad.

ledsen.

sorg.

Vad ska man egentligen ta sig till?

Jag vet att det är flera som inte vill att jag ska skriva om mitt psykiska mående så öppet, för jag skämmer ut mig själv.

men vet ni?

det struntar jag i.

detta är min blogg.

mitt liv.

mina demoner.

detta är vad jag går igenom.

rakt och ärligt.

inte massa jävla rosa fluff och godis.

det är hårda bud eller inget alls.

att jag väljer att vara öppen med det är för att jag inte vill att psykisk ohälsa ska vara någonting pinsamt.

det är inte pinsamt att vara psykiskt sjuk.

snarare pinsamt att förneka det.

Så..

Jag kommer fortsätta skriva, tyvärr för er som inte gillar det.

och jag kommer fortsätta sprida det på facebook.

för jag VILL att mina vänner ska veta hur det ligger till.

varför ljuga?

jaja.

fuck off and die.